Något som många av er vet är att jag sedan ett år tillbaka haft stora problem med ångest och panikångest. Jag minns så väl för ett år sedan just idag. Jag låg i sängen, hjärtat slog, kroppen kändes som bly och jag letade miljoner anledningar till att bara stänga av och försvinna bort. Skolan låg som ett tungt betongblock över mig och en kommande kandidatexamen stod och knackade på dörren. Hela mitt inre skrek fly, hoppa av, gör inte såhär mot dig själv, medan mina steg ändå gick framåt. Hela våren bestod av starka lugnade, kbt varannan vecka vissa veckor blev det besök varje vecka. Jag tog mig till skolan, gjorde ALLA uppgifter och stod i början av juni med ett examensbetyg. Tror ni att min ångest försvann? Jag var helt övertygad om att när jag är klar med skolan så kommer min ångest att försvinna.
Jag var väl kanske lite naiv. Även om jag mådde så otroligt mycket bättre så har jag då och då fått den där känslan. När hjärtat börjar slå, halsen blir minimal och känslan av att nästan strypa sig själv gör sig påmind om hur det en gång varit. Jag mår inte alls så dåligt som jag gjorde för ett År sedan. Men panikångesten kommer ibland och hälsar på, varje gång det sker försöker jag intala mig själv att snart är den borta. Vilket den faktiskt är efter en liten stund. Dock gör jag misstaget att inte be om hjälp. Robin märker direkt när ngt inte är bra, men istället för att be honom om hjälp så kryper jag in och intalar mig själv att han inte förstår (så dumt).
Idag är en sån dag, där ångesten fanns där när jag vaknade uppe i Sälen. Jag tror nästan att kroppen gjorde någon slags repeat från förra året. Jag kände mig allafall väldigt mottaglig mot just ångest känslan vilket gör mig så himla låg och ledsen. Man vill helst bara ta en lugnande och somna en stund. Men riktigt så fungerar det faktiskt inte. Det andra alternativet hade varit att riktigt gråta ut. Det tror jag iof att jag verkligen hade behövt, det känns liksom så i kroppen. Men det gjorde jag inte heller. Så hela dagen har jag pendlat från ångest till inte ångest, otroligt jobbigt men ack så vanligt
har jag bloggläsare som har eller har haft ångest / panikångest dela gärna med er <3
Jag önskar att dessa ämnen lyftes upp mer. Att psykisk ohälsa får ett större utrymme och att vården kring psykisk ohälsa finns till för alla, direkt och inte med köer som i mina ögon är ett skämt. Det blev ett långt kvälls inlägg, men kände att det behövdes !
Jag skulle vilja be alla er läsare om en tjänst som bara tar någon minut. Det är dags att nominera till finestawards och jag skulle bli så otroligt glad om ni ville nominera mig i kategorin:
Årets inspiratör/engagemang i sociala medier: Ingen kan göra allting, men alla kan göra någonting. I denna kategori kommer en person lyftas fram som använt sin blogg, facebook eller instagram till att väcka engagemang och göra förändring.
Jag försöker så ofta jag kan att lyfta framförallt problematiken kring psykisk ohälsa och hur mörkertalet måste minska. Genom mina texter och inlägg hoppas jag kunna göra skillnad, inte bara för mig själv utan också för alla mina läsare. Jag finns för er, så våga kontakta mig om det finns något jag kan göra för just er !
Ni kan nominera HÄR <3 skriv gärna om ni också har en kategori ni vill bli nominerade i så fixar jag det !
Vackra kvinna hoppas det snart blir bättre! ❤
Jag har också panikångest, började i våras när jag återgick till jobbet på 75% och mycket ändrades där! Det förvärrades när jag blev gravid sen, förstod inte vad det var som hände med mig förens jag åkte in till akuten 2ggr och fick svar från en hjärtläkare! Jag trodde ju att jag var sjuk på något annat sätt då detta var helt obekant för mig! Det är så skönt att läsa andra som skriver om som psykiskaohälsa för så känner jag mig inte konstig på något sätt!
Hoppas du mår bättre idag! Kram på dig
Skulle vilja ge dig en stor kram nu! <3 Har själv aldrig haft en riktig panikångestattack men har varit med vid flera tillfällen då min sambo har fått sånna så kan från en anhörig bara dela med mig utav mina känslor. Men mitt tips och råd är att ta hjälp! Prova dig fram vad som fukar för dig, det behöver inte bara vara någon form av terapi, och stanna kvar vid det länge för det tar tid att bli "frisk".