1978 släppte nationalteatern en låt som heter barn av vår tid. När jag växte upp kom jag i kontakt med denna låten och flera av nationalteaterns låtar. Jag förstod delar av dom, vissa delar direkt och andra under tid. Men något som jag reflekterade över var att det måste varit värre förr, betongens kungar, vad innebar det? I lödöse där jag växte upp levde man i en ganska skyddad verkstad. Internet kom sent, det som hände läste man antingen i tidningen eller så fick man det berättat av sina föräldrar eller äldre i ens omgivning. Droger och alkohol fanns, men under den tiden som jag växte upp hade vi gården. Gården hängde man på flera gånger i veckan och där fanns det alltid flera vuxna som hade koll på ”oss”. De var inte alltid utbildade pedagoger, men de fanns där för oss, lärde oss till viss del vad som var rätt och fel och inte minst så hade vi en plats där vi kunde samlas och umgås. Sen självklart gården stängde och självklart var det endel alkohol och droger, men jag vet inte, det kändes ändå inte som det var så illa som det är idag (jag kan ha superfel). Men droger och alkohol har gått väldigt långt ner i åldrarna, det finns det även statistik på att barn i 5:e 6:e klass har prövat både alkohol och annat.
Men åter till nationalteaterns låt, idag 2014 finns det helt klart en slags betongens kungar. För vart skall alla ungdomar hänga? på gator och torg runt om i landet, det är antingen där eller i sina rum, instängda framför en skärm och uppkopplade på nätet (för så ser samhället också ut, det fina it-samhälle som vi präglar våra barn att leva i). Det som jag trodde var botten 1978 är ju precis där vi är idag, eller har jag fel? 1978 arbetade många föräldrar dygnet runt för att få ihop ekonomin idag arbetar föräldrar också, i många fall i samma utsträckning för att få ihop ekonomin, men allt fler föräldrar idag känns så otroligt självupptagna med andra saker i sina egna liv att de glömmer av sina barn som i sin tur ger sig ut på stan och blir 2014 års betongbarn. Toleransen eller ovetskapen om vad ens barn gör skapar ett samhälle likt det som var 1978 (för hur väl känner vi våra barn idag?). För låtar skapas väl ändå inte av ren fantasi, texter skapas av något och nationalteatern har alltid haft väldigt talande texter.
Det känns som att från att gå från ett något slags arbetarland till att bli något slags kapitalist land där mycket mer handlar om pengar, status, individualism etc. skapas generationer som antingen lyckas skit bra i livet eller helt enkelt inte alls (med definition på lyckas, det kan man bara avgöra själv). Klyftorna blir till viss del större och är det verkligen så vi vill ha det? Jag återkopplar detta till min sida på Facebook angående mobbning, förtryck och kränkning. Inget barn föds som mobbare, det är något samhället och vi vuxna präglar dem till. Men hur skall samhället har möjlighet att inte prägla människor när förutsättningarna till att lyckas eller känns trygghet ser så otroligt olika ut beroende på vart man bor eller växer upp? Vår trygghet var till viss del fritidsgårdarna, vi hade ett ställe att hänga på, men för varje år som går läggs gårdarna ner och ungdomarna får ”hänga” någon annanstans.
Jag kan hålla på i evigheter, men jag låter er lyssna på låten, ta till er det dom sjunger och se om ni kanske ser samma sak som jag ser. Snälla alla föräldrar som läser min blogg, ta hand om era barn, se dom, älska dom och förklara för dom vad som är rätt och fel !
med reservationer för virrigt inlägg, hoppas ni kan se mellan raderna !
